Jag ska snart tillbaka till Mvc, då har det gått 12 veckor sedan förlossningen. Hjälp vad fort tiden har gått. Jag ska få min journal och det ska bli spännande att läsa. Lägger upp min förlossningshistoria på bloggen igen för jag vet ju aldrig hur länge den gamla kommer att finnas kvar. Ska bli intressant att jämföra min story mot NÄLs. Kanske får man en del svar...
Hoppas nästa förlossning blir bättre...ja ja...jag har bestämt mig för att göra om det igen...om några år... Vore kul med lite gravidkompisar då...... YOU KNOW WHO YOU ARE :D
My storyDet är lördag igen och lillen och Chris ligger och sover. Det borde jag också göra, har bara sovit 2 timmar i natt.Klockan är 9.45. Kan knappt fatta att det var 1 vecka sedan som jag låg här med värkar. Dagen innan hade vi pokerkväll här. Jag var som vanligt inte med men hade denna gången inte ens ork att vara social och prata med folket utan låg i sängen med ryggont och tens-apparaten på i bott. Jag visste redan då att något var på G. Var ju 1 dag över tiden och visste att det kunde hända precis när som helst.
När pokern var slut satt vi och pratade en stund och åt lite mat. Det var sent, runt 2-3 tiden något sånt. Gick och la oss strax efter 3 och vaknade runt 7 med mera ryggont och molande värk i magen (ungefär som mensvärk) -Var detta bara förvärkar eller var det på riktigt?? Hur ska man veta när man aldrig varit med om det förut. Det var en skrämmande men ändå förhoppningsfull känsla...kanske kanske var det dags nu? Låg kvar i någon timma tills jag sedan var tvungen att gå upp och gå för att försöka lindra smärtan.
Jag väckte Chris. Kommer inte ihåg om det var för att jag låg där och vände, vred och kved i sängen eller om jag puttade på honom och sa att jag hade ont. Iaf så var han nu vaken och klockan var runt 8.30. Gick och satte mig vid datorn och sökte lite på internet om förlossningsvärkar. Chris satte sig vid den andra datorn och var nu även han lite nervös.Började klocka min värkar som nu kom mera regelbundet. (finns en hemsida som heter
www.varktimer.se) Hade värkar som höll i sig runt 30 sek och kom tillbaka igen efter 1-4 min uppehåll.
Jag sms:ade med min syster som var i Norrköping med sambon Ove för att gå på Kolmårdens Djurpark och träffa delfinerna. -Nu är det något på G för att jag har fått värkar skrev jag. Hon blev jätteglad och jag lovade henne att jag skulle hålla kontakten för uppföljning. Chris hade nu kontakt med mina föräldrar via msn. Alla var så förväntansfulla. Chris ringde även sina närmaste för att förvarna lite.
När klockan var runt 11 ringde jag förlossningen och frågade lite om hur jag skulle göra. Jag berättade om min morgon och hur jag kände det nu osv. Hon ville att vi skulle komma in för undersökning. Inget vatten eller slempropp hade gått. Däremot sprang jag på toa hela tiden och det kan vara ett tecken på att något är på gång för att kroppen vill "tömma sig" Vi började samla ihop de sista gejorna till bb-väskan och Chris fixade frukost. Jag gick in i duschen och bad honom klocka mina värkar. Jag ropade varje gång den kom och när den gick över. Började bli rädd nu, värkarna var ganska täta och gjorde mer ont än vad jag trodde att det skulle göra (iaf så här tidigt) Kan inte beskriva hur det kändes riktigt...ryggont med värk i ljumskarna osv...kommer knappt ihåg nu...det är sant det där att man glömmer det tills nästa gång. Kanske är det kroppen eget försvar som går in och blockerar. Denna smärta vill man inte komma ihåg. Jag får ångest varje gång jag ser det vi filmat.
Chris klockar mina värkar från duschen och jag fullkomligt kvider och gråter mig igenom mina värkar som nu är på 30-60 sek och återkommer med ca 2 minuters intervaller. Hade nu ca 5 värkar på 10 min precis som man ska ha när man åker in. Klockan är nu runt 12.30. Tiden går väldigt fort och spänningen ökar. Chris fixade ju frukost och jag försöker få i mig den,men lyckas inte så bra. Borde äta och dricka en massa nu men kan bara inte pga smärtan.
Vid ett toabesök märker jag att jag fått flytningar. Såg inte kul ut, gulgrönt. Kanske var detta slemproppen. Chris sökte på google och fick fram lite info. Ja, det kunde vara slemproppen. Dags att ta på en binda då. Inget vatten har gått iaf.Det tar tid att göra mig iordning och Chris får hjälpa mig på med kläderna.
När klockan är 13.30 hämtar Chris bilen och ställer utanför på cykelvägen så att jag ska slippa gå så långt. Han är så söt hela tiden och påminner mig om att andas och han kramar mig och säger att jag är duktig. Precis vad jag behöver.Har värkar hela vägen till NÄL och vi är framme strax innan 14 och åker hissen upp och ringer på klockan till förlossningen. Där får man presentera sig och lämna sina papper från barnmorskan, patientbricka, legitimation och förlossningsbrev. Vi hänvisas in till ett rum som kallas förberedelserum. Strax därefter kommer en tjej som heter Katarina och säger att hon snart ska gå av sitt pass och att en annan sköterska snart kommer och tar över. Först sätter hon på mig några bälten som ska kolla min kurva (bebisens hjärtljud och mina värkar mm) Hon är där när jag får en värk och jag försöker så gott jag kan att andas. In genom näsan och ut genom munnen. -Du andas bra och får gärna ta ut dig mer...gärna leva ut mer så blir det lättare. jag som gjorde precis tvärt om och inte ville låta för mycket. Ville inte överdriva för att jag trodde inte jag skulle bli tagen på allvar och jag trodde dessutom att vi skulle bli hemskickade för att inget hänt. Man bör ju vara öppen några cm och ha regelbundna värkar.
När nästa sköterska kom in, Marianne hette hon, så gjorde hon en undersökning. Jag hade knappt öppnat mig alls. -Fan, tänkte jag, då lär vi ju få åka hem igen. Hon gjorde ytterligare en undersökning för att känna efter min livmoderstopp eller nåt, var så borta då så jag har inga klara minnen.Vet bara att det gjorde jävligt ont och att hon sa: -säg till om det gör ont för då slutar jag. HON LJÖG! Hon slutade inte alls och jag grät och skrek högt. Naturligtvis hade jag en värk under tiden också. Dubbel smärta!
Tydligen så låg min livmoder fel,den låg vänd uppåt så att Marianne var tvungen att "dra" ner den och få fram öppningen så att det skulle vara lättare för bebisen att tränga ner. Fy fan vad ont det gjorde! Men men,nu var det gjort.
Hon gjorde ännu en undersökning och då hade jag öppnat mig ca 2-4 cm, minns inte helt..jag hade för mig att det var 2 cm men Chris 4 så det är därför jag skriver ca 2-4 cm. Hon frågade mig om vattnet hade gått ochjag svarade - Nej, inte vad jag har märkt iaf. Berättade om mina flytningar och då trodde hon att mitt vatten hade gått iaf. -Hur 17 har jag kunnat missa det tänkte jag...??
Mina värkar fortsatte och kurvan såg bra ut. Hon läste mitt förlossningsbrev och frågade mig om jag ville ha ett lavemang som jag skrivit -ja tack. Har hört och läst så mycket om att man kunde både och kissa och bajsa på sig under förlossningen och den biten ville jag helst undvika om det var möjligt. Jag fick som jag ville och tillbringade en bra stund på toa. Magen var rätt tom pga alla toabesök hemma under dagen men det kändes ändå bra att få det ordetligt gjort. Det var inte det lättaste att sitta där med värkar som kom varannan minut, men vad skulle jag göra?
Innan jag gick in på toa fick jag några handdukar och sjukhuskläder. Inte de snyggaste jag sett, men väldigt mjuka och goa. Efter toabesöket tog jag mig en välbehövlig dusch. Satt där på duschstolen med varmt vatten strålade mot magen och kunde därmed ta värkarna mycket bättre. Jag satt nog där i en halvtimma för att det var så befriande. Chris frågade hur det gick och då tänkte jag att det nog var dags att sluta. Sköterskan var inne och ville göra en ny undersökning också. Jag lyckades efter en stund att torka mig och ta på de nya kläderna. Riktigt gott, men lite kallt minns jag. Inte konstigt efter den duschen.
Efter ytterligare en undersökning och kurva som såg bra ut och vi fick beskedet att vi inte behövde åka hem igen utan skulle stanna kvar. Vilken lättnad för oss båda. Kanske skullle bebisen födas i kväll eller i natt. Fick beröm för att jag hade gjort ett bra förarbete hemma. Tack tack.
Nu fick vi komma in på ett eget rum, förlossningssal nr 3. Då blev allt ännu mera verkligt. Här skulle vi föda. Rummet var helt okej, trodde det skulle se mer sterilt ut. Förutom min säng, en fotölj, lite bänkar och en liten radio fanns även den där lilla genomskinliga "boxen" som lilla bebisen skulle ligga i.
Åååh...Nu var klockan runt 17 och vi hade varit på NÄL i 3 timmar. Värkarna kom och gick och nu kunde jag även börja använda lustgasen. "Den blå slangen" som vår vän Johan hade rekommenderat, haha. Det var inte alls som jag tänkt mig med lustgasen, kände inte av någon effekt utan tyckte till en början att den var lite otäck att andas i. Man fick verkligen koncentrera sig och tänka ännu mera på metoden "in genom näsan och ut genom munnen" Jag fick lite panik i början, för det kändes som om jag inte kunde andas i den..men sen gick det bra.
Jag fick lite mat. 2 knäckebröd med ost, lite yoghurt och ett glas saft. Det var jättegott! Hade ju knappt fått i mig någonting att äta under dagen, högst 1 smörgås. Var tvungen att få lite energi nu. Kropppen var redan svag. Chris blev också erbjuden mat men tackade nej för att han hade med sig några smörgåsar och juice hemifrån. Trevligt att de frågade iaf..för vi hade fått informationen att pappan minsann inte skulle få något alls.
När klockan var runt 18 fick jag gå på toa igen och då hade mina flytningar fortfarande inte slutat så det var alltså inte enbart slemproppen utan delar av fosterhinnan som kom ut. Det blödde också, men det var normalt. Blev mer och mer jobbigt nu, jag kunde knappt gå (toaletten var inte på rummet utan precis utanför vårat rum.) Jag fick ha hjälp av en gåstol, min kropp orkade inte utan stöd när värkarna drog igång och på toa var jag ju tvungen att gå emellanåt.
Chris skrattade så han höll på att kissa på sig själv. Han tyckte det såg så kul ut när jag gick. Kan tänka mig det...men fy vad irriterande och jobbigt när han skrattade åt mig när jag hade så ont.Jag visste inte om jag skulle skratta med eller gråta..fick fram några -Håll käften och sluta det gör ont emellanåt. Han lugnade sig tillslut.Efter ytterligare undersökningar och ett dropp så var jag öppen ca 6-7 cm. Det var ju bra....
Jag fick prova på lite alternativ till smärtlindring...Marianne sprutade in lite koksaltlösning i ryggen på mig som gjorde ont...kändes som getingstick och var hemska eftersom jag samtidigt hade starka värkar. När jag kom in hade jag värkar som på en kurva låg runt 50...nu låg de på 100. Jag vet inte vad man skriver för "enhet" men jag såg på skärmen när värken skulle komma för att då steg siffrorna och man såg även när värken var påväg bort.
Sprutorna jag fick skulle hjälpa efter en stund men jag märkte inget alls. Jag fick även värmedynor på magen och rygg, men inte hjälpte de heller...Vid ca 18.30 fick dom ta hål på hinnan så att vattnet gick, usch vilken sörja. Kändes inge vidare när vattnet forsade ut mellan mina ben...blodigt var det också. Blä! Gjorde ju inte ont eller så...var bara obehagligt.
Kl 19...Tror det var nu som de ringde efter narkosläkaren, kommer inte ihåg helt säkert...ska få journalen sen och kan då få de riktiga uppgifterna. Det kom iaf en narkosläkare in och han var jättetrevlig. Jag skulle enligt mina önskemål få en EDA. (epidural- ryggmärgsbedövning) Jag hade en stark värk när han la den,men det gick bra ändå. Det kändes inget alls förutom att jag blev väldigt varm på ryggen. Jag fick sitta upp och behövde bara böja mig fram lite...fick alltså inte som jag läst -ligga i en obehaglig ställning, utan detta var bekvämt och gjorde absolut inte ont...det som jag hört skulle göra jätteont!
Vad skönt att slippa mer värk än vad jag redan hade!! Det skulle ta ca 15 min innan den började verka. Kan inte säga på rak arm att den gjorde så mycket nytta, kommer inte ihåg det just nu...vet bara när den slutade verka....Minns även att han gav mig en lite tubliknade sak med en spiral i och vätska...och att han sa att -Här ha du en bästa kompis ett tag. Min tanke var då..
-Hur 17 funkar den här...är det något jag kan ge mig själv..typ som en pump eller nåt? Hmm. Så var det inte...utan den hade barnmorskan koll på och kunde om det behövdes fylla på via en "ventil" i ryggen.
Jag gjorde fler undersökningar men hade fortfarande inte öppnat mig mer än 6-7 cm. Hade alltså inte hänt något på flera timmar.Edan höll i sig i några timmar, sedan runt 21 så fick jag bara ondare och ondare. Hela min vänstra sida..ryggen och ljumskarna och ett tryck mot underlivet gjorde förfärligt ont...jag bara skrek rakt ut och grät. Jag grät men det kom inga tårar...helt skumt...jag var antagligen så blockerad av skräck att det inte funkade i tårkanalerna eller nåt...
Stackars chris...han visste inte vad han skulle göra. Inte lätt att stå där bredvid och inte kunna göra något. Han kramade min hand och försökte trösta min så gott det gick.Försökte hela tiden att påminna mig om att andas. Han var underbar!
21.00 det var då jag hade som ondast och då var det även skiftbyte påförlossningen...IGEN. Skulle nu träffa en tredje person som skulle ta hand om oss. Hon kom in när jag hade det som jobbigast..då edan slutat verka. Jag låg där och skrek och var ganska så rejält borta...DÅ...hörde jag en röst som röt till och uppmanade mig att andas -Linda du måste andas och lugna dig lite (något i den stilen) Jag såg knappt hur hon såg ut och kommer bara ihåg allt runt den tiden som i en dimma. Smärtdimma!!! Det var flera personer inne under denna tiden vet jag,men jag kommer enbart ihåg Åsa...vår nya barnmorska. Hon som skulle hjälpa oss under natten.
Jag fick en påfyllning av edan runt 21.30 av Åsa och det var då när den börjat verka som jag helt plötsligt blev vaken igen. Kändes såååå bra. Jag var tillbaka och kunde prata normalt och tillomed stå upp. Jag har under hela dagen och kvällen haft problem med hur jag ska sitta, stå eller ligga pga smärtan. Har liksom suttit ena stunden på sängen med ena benet uppe på sängen och ena benet nere på golvet. Sen har jag i nästa stund legat ner i sängenen stund och sedan varit uppe och försökt "gunga" mig med och ur värken. Marianne, barnmorksan som jobbade på kvällen satte även på radion till oss...Lugna favoriter...det var riktigt skönt faktiskt. Lite avledande sådär. Chris klagade inte ens. Iaf..åter till ögonblicket då jag återfick min kontroll och var kontaktbar igen. Tror klockan var runt 22.
Gjorde undersökningar och tog blodtryck med jämna mellanrum. Inget hade förändrats, hade bara öppnat mig 6-7 cm...har jag sagt att man måste vara öppen 10 cm för att kunna börja krysta och få ut bebisen? Man kan få krystvärkar innan dess, men man ska ha öppnat sig 10 cm för att kunna få ut barnet utan att riskera att spricka eller få för stora bristningar..de kan ju naturligtvis hjälpa till om det skulle behövas ändå via att göra ett klipp...vilket ju inte låter så trevligt...USCH!
Men men, jag hade iaf bara öppnat mig 6-7 cm vilket ju bara är ca halvvägs...vanligtvis så öppnar man sig ca 1 cm i timman....Tillbaka till oss och barnmorskan nu då:Vi bekantade oss lite med Åsa och pratade med en undersköterska som tydligen varit inne hos oss när jag hade det som ondast..Madelene tror jag hon hette. Åsa sa till henne- Se vem som är tillbaka, vilken skillnad va? Jag sa hej och presenterade mig artigt, hehe. Bäst att passa på att uppföra sig.
Ja, jag var verkligen tillbaka, kunde prata normalt och kunde ta värkarna på ett helt annat sätt...jag stod mest upp för att påskynda allt och för att det kändes bättre att få sträcka på sig. Jag gungade mig fram och tillbaka och försökte verkligen andas djupt.
Jag kom och tänka på en sak som jag läst i boken - Innan du föder av Ann Wilsby. Där är det en kvinna som berättar om hur hon tänkte när hon hade värkar. Hon föreställde sig att hon var en delfin som simmade min sin unge under värken..Hur hon dök ner i vattnet till sin bebis. Alltså...hon och bebisen gjorde arbetet tillsammans...hon gick in i värken "dök" och det gjorde allt mycket lättare. Tankens kraft. Låter ju jättekonstigt det vet jag...när jag läste det fanns det för mig ingen logik i det hela...men nu när man hade en värk själv och försökte känna hur kraften man hade inom sig och tankarna samarbetade så blev det en helt annan sak. Det funkade på något skumt vis. Jag minns även vissa låtar som spelades på radion...Alicia Keys med låten No One, Patrick Swayze med låten She´s lika the wind och Nazareths låt Love Hurts...Ironiskt eller vad?? Love hurts...JAAA det kan man ju lugnt säga i detta läge, hehe .
Vi märkte efter ett antal timmar att det var en ljudslinga som spelades om och om igen under natten...samma låtar återkom ca 3 gånger under tiden vi hade på radion...
Jag var klar och kunde hantera mina värkar bra mellan kl 22 och 00...sedan gick det inte längre...jag var tvungen att få påfyllt åter igen. Tror den började verka runt 01. Smärtan var för svår...barnets hjärtljud blev allt för höga också...Inte bra...de kollade mitt blodtryck och temp. Jag hade feber, 37.8..jag brukar ligga på 36.9 vanligtvis. Nu var de tvungna att få ner febern på mig...fick 2 panodil. Tyvärr fick jag inte i mig dom som jag skulle, utan började spy som en tok. Fick 4 st såna där spypåsar. Jaha, det var den energin det... Fick 2 nya panodil sen och de fick jag behålla.
Kollade på klockan och den var nu 01-01.30...kunde inte fatta att jag varit här i 11 timmar. Under dessa timmar hade jag haft starka värkar och en bra kurva hela tiden. Ingen fattade riktigt varför jag inte öppnade mig som jag skulle. Bebisen mådde nu bättre och hjärtljuden var normala igen kanske jag skulle tillägga också. Det såg lite illa ut ett tag men det ordnade sig. Min feber gick ner också. Tyvärr ingen förändring på öppningsstadiet. Jag hade inte varit och kissat på länge så de fick tappa mig på urin...pga epiduralen så kunde min blåsa inte tömma sig själv.
Mellan ca 02.00 och 03.30 så sov Chris, jag hade övertygat honom om att jag klarde mig själv under värkarna och skulle väcka honom om det blev för mycket. Jag låg där och andades och lyssnade på radion...försökte sova men det gick inte alls. Fick väcka honom då det blev för jobbigt vid 3.30 En läkare kom in till mig och hon kostaterade att jag inte öppnat mig mer och rekommenderade att de skulle öka droppet till max för att se om jag öppnade mig snabbare. Hon skulle återkomma senare, och hon började prata om kejasrsnitt. Jag hade så ont så att jag jag var inne i dimman här igen, kommer knappt ihåg vad hon sa...förutom kejsarsnitt och 6-7 cm öppen...
Fick påfyllt runt 3.30 ...och då gick det helt plötsligt mycket mycket bättre. Jag kände knappt av värkarna alls. Kanske berodde det på att jag nu hade en eventuell utväg och ett slut. Jag såg målet. Snart, snart så skulle vi få se våran bebis. Kejsarsnitt lät bra i mina öron..då skulle jag slippa värkarna och då skulle vi äntligen få ut honom/henne. Chris däremot var mycket orolig och var inte alls säker på om detta var så bra. Vi pratade mycket med Åsa och hon berättade lite om kejsarsnitt för oss. Vi pratade även om mycket annat...hon var verkligen jättetrevlig. Hon hade inga egna barn och var född -79. Mycket duktig på sitt jobb!
Vid sista undersökningen hade jag trots ökat dropp ändå inte öppnat mig mer än ca 7 cm. Klockan var nu ca 5 på morgonen och läkaren kom in igen. Hon sa att jag öppnat mig knappt 8 cm och att det skulle ta mycket mer tid...det var långt kvar för mig. Då sa jag -Stopp! Jag orkar inte mer och vill verkligen ha ut bebisen nu. Det tyckte hon också och förklarade att de inte kunde ge mera smärtlindring heller eftersom det började påverka bebisen och att det bästa var om hon/han kom ut. De kunde heller inte öka droppet som gjorde värkarna starkare och tätare för att den var på max redan. De skulle nu förbereda mig för ett akut kejsarsnitt. Inom 1 timma skulle det vara klart. Jag fick en kateter insatt och Chris fick nya kläder att bära under "förlossningen" Blåa och fina och en grön fin mössa. Det fick även jag...en mössa alltså. Nu var det inte långt kvar. Jag kände mig lugn och hade fått berättat för mig att det inte skulle göra ont. Jag skulle även få en ny epidural fast denna gången en blockad. Blockaden gör att jag blir förlamad och inte kan känna något från bröstet och ner till fötterna.
Jag rullades in för kejsarsnitt runt 05.15. Det var massa folk i rummet. Uppskattar det till ca 7 pers iaf. Alla hälsar och är väldigt trevliga och artiga. Många pratar om helgen som varit och att det är tidigt på morgonen osv. Narkosläkaren som gav mig epiduralen från början är där också...man ser ju inte hur alla ser ut...de bär masker och har gröna kläder allihopa. Jag känner igen läkarens röst och han skojar och pratar med mig mycket. Han frågar vad vi tror att det blir för kön och vad vi har för namn osv...Frågar även om vi gått på det här med att se på magen och gissa kön. Det kan man inte gå efter säger han...sedan berättar han om sig själv och hans pappa.-Min pappa visste att jag skulle bli en kille...han hade nämligen redan köpt en kostym eller kavaj (minns inte riktigt vad han sa) till mig.
Vi säger att vi tror att det blir en kille och att han ska heta Robin.
När blockade är klar och jag fått ett grönt skynke(och en ställning som är ganska hög..så jag inte ska se något] över kroppen så kollar de om jag känner något. - Nu nyper jag dig i magen, säger någon. Min respons är- Sa de till mig? Chris sitter brevid mig och säger Ja. Okej, nej jag känner inget. Narkosläkaren tycker att jag verkar pigg och klar trots allt. Han tycker även att jag verkar lugn. Jag känner mig lugn och klar också...nu är det ju dags. Är så otroligt koncentrerad på bebisen.Jag får syrgas i näsan och de har dropp och mätare kopplade till mig. Blodtrycket mäts med jämna mellanrum. Jag hör hur de arbetar och de suger med något..vi skämtar om fettsugning och att det är lika bra kan göra det samtidigt. Läkaren berättar att de är vanligt att folk säger så och att de fått flera önskemål om just fettsugning.
Allt går bra och när klockan är 06.06 så säger läkaren till Chris att ställa sig upp för att se vad det är som kommer. Då ser vår bebis ljuset för första gången. 16 timmar efter att vi kommit in till förlossningen. ÄNTLIGEN!
Chris säger högt: Åh jävlar! Jag undrar vad han menar och frågar vad det blev..-en kille, jag tror det är en kille...eller? Ja det är det får vi berättat för oss. Chris är så chockad över att han är så stor. En jättebebis. Personalen gratulerar oss och säger att det är en rejäl pojk. Åsa vår barnmorska ger honom till Chris och han kommer bort till mig. Jag får tårar i ögonen när jag ser dom tillsammans.
-Mina äslklingar, säger jag och tårarna rinner ner för mina kinder. Robin som vår son ska heta skriker för fullt. Jag har fått skakningar så jag kan knappt ta i Robin. Jag får iaf nudda honom lite och säga hej...sen går Chris och Robin vidare in till en barnläkare. Robin har svalt fostervatten och han har dessutom bajsat och kissat i vattnet. Detta är ju naturligtvis inte bra och han har nu svårt med att andas. Jag hör hur han skriker för fullt. Ett tag blir det tyst och då förklarar de för mig att de har gått iväg till en annan avdelning. Jag känner mig lugn trots allt och försöker andas ordentligt igenom näsan där jag har syrgas. Jag har gråtit det märks, för jag är tät i näsan.
Mina skakningar blir värre och det beror på alla spänningar och tröttheten, jag har nu varit vaken i 1 dygn...dessutom är det en slags bieffekt såklart. Jag har även fått lite klåda i ansiktet,men även detta var normalt och skulle försvinna senare.
Jag ligger där och funderar ett tag och sen frågar jag vilken ögonfärg bebisen hade. Jag kommer på mig själv med svaret direkt. En sköterska säger - alla bebisar föds med blåa ögon. Det viste jag ju..men eftersom Chris har bruna ögon så hade jag en förhoppning om att även bebisen skulle ha detta. Men självklart var dettta för tidigt för att se. De börjar att sy ihop mig, hela 7 lager tydligen. Det är nerver och muskler och massa annat som de skurit igenom. Usch, vad läskigt egentligen. Jag hör hur personalen pratar och märker hur de helt plötsligt börjar viska. Jag fattar att det är något de inte vill säga till mig. Jag får reda på senare att jag tappar mycket blod och att min livmoder är trött och inte orkar dra ihop sig. Nu känner jag även att min bedövning börjar släppa lite lätt också. Det känns jätteskumt och jag säger till personalen att nu känner jag hur ni grejer med min mage. Det var ingen fara utan det skulle vara så...jag kommer inte få ont för att jag har fått bedövande och smärtlindrande "vätska" i såret och jag kommer fortfarande att vara bedövad från bröstet och ner i någon timma till.
De lyckas tillslut få allt på plats och jag får nytt blod. (tror jag...hmm) Det hela tar ca 1 timma och sedan lyfts jag över på en annan bädd. Jag får åka hiss, haha. Känns som om jag ska falla ur. Personalen lovar att det inte är någon fara, men jag är ändå på min vakt. Alla säger att jag ser så lycklig ut och att mina ögon strålar. - Klart att de gör, jag har ju blivit mamma säger jag. Jag är överlycklig. Känns jättebra att Chris är med bebisen också, jag ville att han skulle få den kontakten med bebisen först.Tror han behövde det. Det blir så mycket mamma och bebis annars. Nu får han chansen att få en bra start med sin son. Mammas tid kommer senare.
Jag rullas in på en ny sal. Uppvaket på förlossningen. Där inne är var Chris och vår son redan. Han satt och gungade honom i sin famn. Så fint! Robin var inlindad i filtar och låg där och "knorrade" som bara en bebis kan göra. Barnläkaren kom in igen och lyssnade på hans lungor och då fick vi klartecken att allt var som det skulle. Robin mådde bara bra nu.
Katarina, sköterskan eller kanske tillomed barnmorskan som vi träffade vid 14 igår när vi "checkade in" på förlossningen kom in i salen och gratulerade oss. Hon hade nu börjat sitt pass och skulle ta hand om oss i någon timma innan vi sedan skulle vidare till BB. Klockan var nu runt 08.30 på söndag morgon. Hon tog hand om Robin och tog på honom en blöja och lite kläder så att han lättare skulle hålla värmen. Chris blev erbjuden lite frukost men han ville vänta på mig. Jag fick inte äta på några timmar så vi fick vänta på vår föräldrafrukost tills vi kom till BB. Runt 9 började vi ringa runt till alla våra nära och kära från våra mobiltelefoner. (som vi fick ha på)
Jag hade nu börjat få tillbaka mer känsel och skakade inte lika mycket. Kunde tillomed ha Robin hos mig. han låg på min arm. Alla var så glada och många hade varit vakna hela natten och inte kunnat sova, pga av att de inte visste hur allt gick för oss. De tyckte allt att det hela tog tid. Nu var väntan över. Äntligen! Jag fick min första av 3 sprutor i benet. Det ska motverka proppar i benen efter operationen. Nu skakade jag inte längre och kunde nu äntligen få Robin upp på mitt bröst. Jag hade ju ingen mat till honom (den kommer efter några dagar),men bara närheten var viktig. Vid 10-tiden fick vi komma in till BB, men det är en annan historia det.Familjen mådde bra och vi fick ett eget rum. Rum nr 6.
Over and out... =) Det var min historia det
